Han fick visum.

Författare Jörgen Källmark ( Hemmets Vän 2/9 1993 )

Det var på min eftermiddagspromenad i fredags som jag träffade honom, den gamle vännen Johan. Vi är jämnåriga och har för det mesta några erfarenheter att dryfta om det nuvarande livet i denna växlingarnas värld. En värld som vi tycker är lite annorlunda,och inte så lite förresten, mot vår ungdoms mera lättfattliga tillvaro.

Han brukar ha nära till en dyster syn på livet,klagar lite smått över sin ensamhet , sin brist på kontakter och tråkigheten under dagarnas enahanda.

När jag den här dagen kom till vårt samhälles centrum,hade pendeltåget kommit in på vår station. En ström av hemvändande,som kom från sina arbeten i storstadsregionen,spred sej till de många bilarna på parkeringsplatserna, till busshållplatsen eller till vår nya stora Konsumaffär. En del hade börjat vandringen hemåt villan eller lägenheten i något av bostadskvarteren.

Han kom sist fram ur viadukten vis stationen. Jag överraskades så fort jag fick se honom. Hans käcka gång, han höll huvudet högt, gick rak i ryggen och stötte sin promenadkäpp med kraft i marken. Allt förvånade mig. När jag kom närmare såg jag ett lyckligt leende över hans ansikte.

Det var inte utan  att jag kände den åldring jag är inför hans ungdomliga uppträdande.

– Men kära nån, vad du ser glad ut, sa jag avundsjuk inför hans glada uppsyn.

– Ja, jag är glad, inte bara det, jag är lycklig mycket lycklig, svarade han. Innan jag han fråga honom om anledningen till hans lycka, svarade han:

– Du tycker förstås att det är en struntsak, en bagatell, men för mej är det något stort. Du förstår , jag tog hissen upp till stationshallen. Där studerade jag alla anslag och meddelande som fanns på väggarna och när jag sett på alla affischerna, så hade jag hamnat alldeles innanför dörrarna ut till perrongerna.

-Just  då kom det ett tåg in.På ett par ögonblick fylldes hela perrongen av  folk som rusade mot dörrarna till stationshallen. Jag tog tag i den dörr jag hade närmast till och höll upp den. Och kan du tänka dej den första som kom var en kvinna som höll kassar i båda sina händer, hon såg på mig och log ett hjärtligt leende och sa:

-Tack ska du ha.

-Och nästa som skyndade förbi var en herre, med portfölj, en ämbetsman. Hans sammanbitna ansikte sprack upp i ett brett soligt leende. Efter honom trängdes två tonåringar i dörröppningen. De sa:”Hej farbror”; mendan de skrattade och tuggummin lyste vita i deras munnar.

-Så strömmade de förbi mig. Goda leenden,hjärtliga”Tack ska du ha” och vänliga blickar mötte mig i en mängd jag aldrig trott jag skulle få möta. Det var bara en och annan som inte observerade mig.

-Det blev så stort för mig, att jag kände det som ville jag gråta av glädje.

-Du förstår, han blev plötligt allvarlig, jag är ensam. Det är inte många som ler mot mig. Jag har kommit att uppfatta den stora massan av människor som något slutet, rent ovänligt.

-Och jag begriper människorna så väl. Det måste vara trist att vila ögonen på en åldring som mej. Så idag fick jag se att de många okända ansiktena förvandlades till ett enda stort leende. Jag kände mej som deras vän, som deras farbror. Jag blev lycklig. När den sista passerat genom perrongdörren, stod jag med slutna ögon och bara njöt.

-Jag har varit i Leendets land. Jag trodde att jag aldrig skulle få visum till det landet här på jorden, men i dag fick jag det. Jag är lycklig.

-Men klagan vore fjärran från mej. Jag är ju på väg till det verkliga Leendets land. Gud är min fader och han har berett ett hem, ett evigt hem. Tilsammans med Jesus Kristus, min frälsare, ochledd av den helige Ande, kommer jag att nå målet för min jordiska vandring-snart.

Han sa farväl och vandrade Stationsgatan fram. Jag följde honom med blickarna tills han vek av vid Köpmansvägen och doldes av trädens lummiga grönska.