Söndagstro och måndagsoro.

Dagen 4 novenber 1993

Författare Jörgen Källmark.

Börje steg av bussen vid hörnet av Villa gatan och Lasarettsvägen. Han var på Gott humör,nästan upprymd.Han levde ännu i glädjen över att i väckelsemötet på söndagskvällen ha lyckats över förväntan med sitt vittensbörd,trots sin nervositet. Han var ju relativt nyfrälst,och att vittna offentligt,det var något som han aldrig gjort.

En annan omständighet,en permanent glädjekälla,han var nygift. Hans älskade Gunilla hade i dag måndagen,då hon var ledig från sitt jobb,rest till mamma och pappa i Ekeberga.Hon tog med deras vita resväska med några kläder som hennes mamma lovat sy om.

Hon skulle komma tillbaka med 17-tåget. En kvart senare beräknades hon möta sin Börje vid busshållplatsen Villagatan och Lasarettsvägen.De var bjudna på supé hos Vilhelmssons på Åsögatan.

Börje var på nytt tillbaka i väckelsmötet på söndagskvällen.Så många de var som tackade honomja, en del var rent rörda.De berömde hans sätt att uttrycka sej,någon sa faktiskt du borde bli predikant.

-Ja, det kanske inte vore ur vägen,tänkte han.Pastor är bekvämare än försäkringstjänsteman.

Där kom nästa buss.Två personen steg av men ingen Gunilla.-Hon kommer med nästa buss.Har blivit en tågförsening.

Nästa buss kom. Bland de avstigna fanns inte Gunilla. Samma med nästa buss….och nästa… och nästa.

Nu blev han riktigt orolig. Tänk om det hänt en tågolycka. Den gamla skraltiga smalspåriga järnvägen höll sig med bräckliga vagnar.Nu ligger de i en enda hög och bland spillrorna de sårade och döda människorna hans….han vågade inte tänka….

Just då hörde han en ambulans komma.Med tjutande sirener nalkades den. Den körde förbi i hög fart.En överdel av ett fönster var öppet. Genom den skymtar han något som han uppfattar som en vit resväska.

-O,gode Gud…Ångesten erövrade honom helt. – Vad ska jag göra? skriker han ut inom sig.

Nästan blind av skräck rusar han backen upp till lasarettet och in på akutmottagningen.Där sitter människor och väntar,en del med bandage och en person med en gipsad fot.Han rusar fram till receptionen och stöter fram orden:

-Tågolyckan?Var är de skadade ? Min fru?

Kvinnan såg oförstående på honomoch hans uppgivna ansikte.Men hon visste inget.Han rusade omkring en stund,frågade den ene efter den andre – inget svar.

På nytt rusar han ut och ned till busshållplatsen.En kvinna som han sett tidigare var ute och rastade sin hund. Han frågade henne om hon sett att någon kommit med senaste bussen.Hon sa: Nej det kom ingen med bussen.

Då återsod inget annat för honom än att skynda till Vilhelmssons på Ågatan och börja ringa i telefonen för att få klarhet.

När han kommer fram andfådd efter spångmarschen, går han fram till stora salsfönstert coh tittar försiktigt in.

Där står Gunilla och pratar och skrattar hjärtligt med ett par andra gäster.

-O tack gode Gud, tack gode Gud, säger han gång på gång. Gunilla är där inne. Hon har inte råkat ut för någon olycka.Tack gode Gud!

När han stod vid dörren, innan han ringde på, så upplevde han en självrannsakans sanningsstund.

Han ansåg att han hade mycket att lära, för att inte söndagstron skall slitas sönder av måndagsoro. Att gudstjänstens bekännelse håller för vardagens påfrestningar.